För den som inte funderat över ämnet tidigare, livet efter oljan - hur kommer det te sig för oss människor? Vi som gärna kör bil för friheten det innebär och den speciella känsla det är att låta sig bäras fram på rullande hjul - för det är väl just det som är grejen eller?
Frågan är om det var såhär Henry Ford tänkte sig löpande bandet?
Kanske nu någon ser likheten med Familjen Flinta och deras stenåldersbilar?
Ja, en sådan likhet kan möjligen spåras men det finns en skillnad, de omgav sig endast av ett skal som liknande ett fordon, och av en händelse råkar ha stor yttre likhet med vår tids bilar, alltmedan de sprang och bar upp detta inte helt lätta skal. Vi nu och idag, vi gillar skalet, och vi gillar även hur det drivs fram, helt utan ansträngning från vår sida, den billiga fossila energin gör jobbet åt oss. Skillnaden här mot familjen Flinta är att vi faktiskt rullar fram, även om vi behöver bidra med energi - och det är väl just att rulla fram som på en räkmacka som gör våra bilar så attraktiva. Det uppfyller vi ju nästan här med, kan man säga.
För den som vill läsa mer om peak oil och vår framtid efter eran med billig energi kan jag rekomendera er att läsa:
http://efteroljan.blogspot.com/
tisdag 18 november 2008
onsdag 5 november 2008
Dagens soundtrack - eller dagens löpsedlar
Idag är vi alla Amerikaner
Lyssnar just på den 44:e presidenten av the United States of America Barack Obamas segertal. Och. Känslan som sprider sig är mycket mer än Expressens löpsedel 2 dagar efter 11 september 2001 något jag kan identifiera mig med än jag någonsin kunde då - Yes I Can
Yes We Can!
Lyssnar just på den 44:e presidenten av the United States of America Barack Obamas segertal. Och. Känslan som sprider sig är mycket mer än Expressens löpsedel 2 dagar efter 11 september 2001 något jag kan identifiera mig med än jag någonsin kunde då - Yes I Can
Yes We Can!
söndag 2 november 2008
Småstad eller storstadshybris?
Ibland blir man rätt beklämd över den uppenbara omedvetenheten om arkitektur och inte minst stadsbyggnad bland kommunalpolitiker och kommunalråd, här är det senaste exemplet:
Beklämdheten stärks av de uttalanden som de gör:
"Det känns spännande och viktigt att Nynäshamn nu får en finare infart. Det är också extra roligt att våra tyska vänner hittat ett koncept som är anpassat till den kuperade miljön"
Ilija Batljan, kommunalråd (s)
eller
"Istället för en parkeringsplats kommer besökare i Nynäshamn att mötas av en vacker byggnad"
Om man bygger ett 200 meter långt hus, med 260 lägenheter i som är mellan 8 och 18 våningar i och som har obrutna fönsterband, det vill säga våningsplanen ligger på samma nivå i hela byggnaden, så kan jag inte finna ut att man har anpassat det till "den kuperade miljön" som Batljan säger. En anpassning till denna kuperade miljö borde rimligen innebära en uppdelning i ett flertal huskroppar, som vardera för sig kan inpassas efter topografiska förhållanden, solinstrålning, havsutsikt, trafikbuller från infartsleden och liknande viktiga förutsättningar som råder på platsen.
Om man som Stenquist pekar på, ska få se denna byggnad istället för en parkeringsplats när man kommer på stadens infartsled, så är det rimligt att anta att även 260 lägenheter behöver försörjas med parkeringar. Om man följer Boverkets normer för bostadsbyggande om 0,75 parkeringsplatser per lägenhet så blir det således minst 195 parkeringsplatser, varför han antingen svävar i okunskap om att det finns sådana, alternativt far med osanning för att framställa detta bygge som både oproblematiskt och enbart positivt i den framåtsyftande småstaden tillika vad man från officiellt håll brukar framställa som skärgårdsidyllen Nynäshamn.
Ur pressmeddelandet kan man läsa:
Att kommunalråden här uttrycker sin beundran inför denna globala och icke platsanknytna arkitektur är trist. Om det även innebär att de förkastar stadens fördjupade översiktsplan "Den Goda Småstaden" från 2004, vars innebörd och titel pekar mot småskalighet så är det ännu mera trist. Att de inte reagerar mot dessa byggplaner utan tvärtom applåderar dem får tyvärr ses som att de faktiskt även förkastar den småskalighet som i mångt och mycket kännetecknar Nynäshamn, och som yttrycktes så sent som 2004 som en målsättning att jobba efter.
Det värsta med det är dock att om byggplanerna på denna "orm" förverkligas
så är det staden som blir lidande och inte kommunalråden själva, som oavsett om de gillar fallossymboliken i detta hus, inte har rätt att påtvinga andra den vyn och de mycket stora förändring av stadsbilden som det innebär.
Att bygga varumärket "Nynäshamn" görs inte bäst genom att låta enskilda intressenters intressen spegla sig i mycket storskaliga projekt som annonsörer, eller landmärken, vid stadens entré, utan genom att i en ständig helhetssyn ha grepp om utvecklingen och själva styra den dit man vill. Sådana här glasade 18-våningshus sätter definitivt inte Nynäshamn "på kartan" om man kommer bilvägen, det finns gott om 18-våningshus 5 mil norrut i Stockholm, vilka säkerligen imponerar mer för den som är intresserad av höga hus. Varumärket Nynäshamn torde däremot ligga i att hårt hålla sig till vad som kännetecknar staden, och bygga vidare på detta, och det är mycket mer av relativ småskalighet än den absoluta storskalighet som kännetecknar det här förslaget.
Beklämdheten stärks av de uttalanden som de gör:
"Det känns spännande och viktigt att Nynäshamn nu får en finare infart. Det är också extra roligt att våra tyska vänner hittat ett koncept som är anpassat till den kuperade miljön"
Ilija Batljan, kommunalråd (s)
eller
"Istället för en parkeringsplats kommer besökare i Nynäshamn att mötas av en vacker byggnad"
Leif Stenquist, kommunalråd (fp).
Om man bygger ett 200 meter långt hus, med 260 lägenheter i som är mellan 8 och 18 våningar i och som har obrutna fönsterband, det vill säga våningsplanen ligger på samma nivå i hela byggnaden, så kan jag inte finna ut att man har anpassat det till "den kuperade miljön" som Batljan säger. En anpassning till denna kuperade miljö borde rimligen innebära en uppdelning i ett flertal huskroppar, som vardera för sig kan inpassas efter topografiska förhållanden, solinstrålning, havsutsikt, trafikbuller från infartsleden och liknande viktiga förutsättningar som råder på platsen.
Om man som Stenquist pekar på, ska få se denna byggnad istället för en parkeringsplats när man kommer på stadens infartsled, så är det rimligt att anta att även 260 lägenheter behöver försörjas med parkeringar. Om man följer Boverkets normer för bostadsbyggande om 0,75 parkeringsplatser per lägenhet så blir det således minst 195 parkeringsplatser, varför han antingen svävar i okunskap om att det finns sådana, alternativt far med osanning för att framställa detta bygge som både oproblematiskt och enbart positivt i den framåtsyftande småstaden tillika vad man från officiellt håll brukar framställa som skärgårdsidyllen Nynäshamn.
Ur pressmeddelandet kan man läsa:
"Det är den tyska arkitektbyrån GMP, med bland annat centralstationen i Berlin och taket på olympiastadion i Berlin på sin meritlista, som har ritat bostadshusen som ligger precis vid Nynäshamns infart."
Och jag undrar om man inte lite väl mycket låtit sig imponeras av att de ritat ett tak tidigare? Det faktum att de ritat ett tak till Berlins olympastadion eller samma storstads centralstation innebär inte automatiskt att de tar sig an ett sådant här stadsutvecklingsprojekt som den gamla Ericssonfabriken i Nynäshamn med småstadens bästa för ögonen. Skalan och formen på detta hus är föga orginell och liknar sanning att säga mest ett miljonprogramsområde från Täby, dock med mer glas i den synnerligen monotona fasaden än vad miljonprogrammets fasadelement tillät.
Att kommunalråden här uttrycker sin beundran inför denna globala och icke platsanknytna arkitektur är trist. Om det även innebär att de förkastar stadens fördjupade översiktsplan "Den Goda Småstaden" från 2004, vars innebörd och titel pekar mot småskalighet så är det ännu mera trist. Att de inte reagerar mot dessa byggplaner utan tvärtom applåderar dem får tyvärr ses som att de faktiskt även förkastar den småskalighet som i mångt och mycket kännetecknar Nynäshamn, och som yttrycktes så sent som 2004 som en målsättning att jobba efter.
Det värsta med det är dock att om byggplanerna på denna "orm" förverkligas
så är det staden som blir lidande och inte kommunalråden själva, som oavsett om de gillar fallossymboliken i detta hus, inte har rätt att påtvinga andra den vyn och de mycket stora förändring av stadsbilden som det innebär.
Att bygga varumärket "Nynäshamn" görs inte bäst genom att låta enskilda intressenters intressen spegla sig i mycket storskaliga projekt som annonsörer, eller landmärken, vid stadens entré, utan genom att i en ständig helhetssyn ha grepp om utvecklingen och själva styra den dit man vill. Sådana här glasade 18-våningshus sätter definitivt inte Nynäshamn "på kartan" om man kommer bilvägen, det finns gott om 18-våningshus 5 mil norrut i Stockholm, vilka säkerligen imponerar mer för den som är intresserad av höga hus. Varumärket Nynäshamn torde däremot ligga i att hårt hålla sig till vad som kännetecknar staden, och bygga vidare på detta, och det är mycket mer av relativ småskalighet än den absoluta storskalighet som kännetecknar det här förslaget.
Alternativet är en mirsch-marsch som inte är speciellt unik, och sådana städer finns det redan gott om. Det är svårt att bygga ett varumärke, om man nu tänkt sig det som varande den expansiva skärgårdskommunen om man samtidigt saknar en idé om vad det är man vill bli. Om man säger ja och amen så fort någon visar intresse för ens stad. Jag anar att det är just det som är problemet - bristen på målsättningar. Eller bristen på att veta vägen till dessa målsättningar. För här har man satt upp målet "att 2 100 bostäder byggs och att befolkningen ökar från drygt 25 000 invånare till 35 000 innan 2016". Men varför man satt upp det målet är inte klart. Expansion för expansionens egen skull? Eller expansion för Nynäshamns skull? Det är trots allt en 30-procentig ökning av antalet invånare som vi talar om, vilket lär kopplas till den befolkningstillväxt som förväntas för Stockholmsregionen i sin helhet under de närmaste decennierna. En sådan måste mötas med god planering, och här tycks detta innebära en genomklappning där vad som helst välkomnas, men utan en klar idé om vad det är man vill ska bli resultatet av denna för svenska förhållanden orealistiska tillväxtmani. I Kina kan det nog ha bäring på verklighetens utveckling, men jag finner det lite svårare att tro att en svensk kommun skulle vare sig kunna ha, kunna få, eller kunna prestera en 30-procentig befolkningsökning på 8 år. Det har sina likheter med Miljonprogrammets dagar, då varje kommun skulle expandera, men vars glädjekalkyler visade sig vara just ... glädjekalkyler.
Så, varför sätter man ens upp orealistiska visioner och målsättningar man inom sig måste veta är just falska? Jag kommer nog fortfarande år 2016 undra om detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)