Allra mest fångade mig René Vázquez Díaz med ett intressant perspektiv på staden, som han ger i ett gammalt brev han läser ur. Eftersom radioprogram alltid försvinner från nätet efter en viss tid, hamnar i Radioarkivet och där blir till allmännt otillgänglig radiohistoria, skrev jag alltså ordagrant ner denna intressanta del i slutet utav programmet. Håll till godo:
– Vad kan man egentligen säga om Malmö?
Vad kan man egentligen säga om en stad?
Det är kanske som den kubanskfödde författaren René Vázquez Díaz skriver i sin roman ”Städer vid havet”: ”Städerna bryr sig inte om oss. Dom bara är. Likgiltiga, men tillgängliga, så att vi kan leva våra liv och förverkliga, eller begrava, våra drömmar”.
Precis ovanför Limhamnsfältet, med utsikt över havet, bor René Vázquez Diaz. Han bor i Malmö sedan 1975. Vi träffas på Ribersborgs kallbadhus. Om man frågar René om en bra sinnebild för staden tänker han inte på något som stadens invånare byggt.
– För mig är inte någon byggnad väldigt symbolisk och viktig, därför att byggnaderna är på något sätt förgängliga. Idag är en byggnad en restaurang och nästa är den förvandlad till en bank. Den byggnad som jag väljer och som verkligen betyder något för mig, det är havet. Alltså – en byggnad i flytande form.
– Vilken är relationen mellan Malmö och ditt författarskap?
– Väldigt intensivt! Jag har ett intensivt förhållande till Malmö eftersom jag har skrivit här alla mina böcker. Malmö är för mig till och med viktigare än Havanna just därför att jag har fått uppleva den stora saken att bli far här och att jag har utvecklat mig här, som författare och som människa.
Jag kan läsa en bit av den här romanen ”Städer vid havet” och det är en självbiografisk roman som handlar om mig själv. Hur det var när jag kom till Malmö julafton 1974. Hur det var när jag bodde i Polen. Alla dessa äventyr och alla stora problem som gjorde att jag måste fly hals över huvud från Polen. Hur det går när jag kommer till Malmö. Det är mer en roman som innehåller mitt blod, kan man säga. Mina upplevelser kan man säga och den är väldigt viktig för mig.
Jag ska läsa nu bara en bit av ett brev som jag skickade till en tjej som bodde i Malmö då 1975 och som jag skulle ha ett barn tillsammans med:
”Hur framskrider våren i det blåsiga disiga Malmö? Stina, alla städer finns där för att man ska besöka som, som en främling. Eller för att slå sig till ro. Man vistas i hus och på gator och torg, men städerna bryr sig inte om oss. Dom bara är där, likgiltiga men tillgängliga, så att vi kan leva våra liv och förverkliga, eller begrava, våra drömmar. Boningar, fasader, alléer, bilar.
Skogfolk, på väg från sig själva. Tystnad, larm, kommers och parker. Avstjälpningsplatser, barn blir vuxna. Och sedan gamlingar. Och sedan dör dom. Bland stadens hörn. Döden är alltid närvarande men städerna är skapade så att människorna inte kan tänka på den. Folk föds i städerna eller kommer på besök. Sedan försvinner dom, och nya människor vandrar på samma gator och bor i samma hus.
Skogfolk, som knegar och färdas fram och tillbaka mellan samma korsningar och trafikljus. När dom är borta märker staden ingenting! Städerna vet hur umbärliga människorna är.
Stå i ett hörn, Stina, och se dig omkring. Hur många människors skuggor har inte gått eller kört förbi där under årens lopp?
Städer, som aldrig sett havet är väldigt skrytsamma. I sin inskränkthet tror dom att alla vägar leder till dom. I städerna vid havet utgör kajer, hamnkvarter och strandpromenader en påminnelse om andra städer och horisonter och världar dit man kan färdas - utan vägar.
Alla städer finns där, Stina, för att man ska överge dom!"
– Vilken är relationen mellan Malmö och ditt författarskap?
– Är det här sanningen om Malmö också?
– Jag tror inte att någon äger sanningen om någon stad, inte heller om Malmö. Vad en författare kan göra, det är att besöka och förstå människoöden. Människorna som bor i staden under en viss tid. Men sanningen om Malmö, den kan ingen avslöja.
