tisdag 18 november 2008

Livet efter oljan

För den som inte funderat över ämnet tidigare, livet efter oljan - hur kommer det te sig för oss människor? Vi som gärna kör bil för friheten det innebär och den speciella känsla det är att låta sig bäras fram på rullande hjul - för det är väl just det som är grejen eller?





Frågan är om det var såhär Henry Ford tänkte sig löpande bandet?

Kanske nu någon ser likheten med Familjen Flinta och deras stenåldersbilar?

Ja, en sådan likhet kan möjligen spåras men det finns en skillnad, de omgav sig endast av ett skal som liknande ett fordon, och av en händelse råkar ha stor yttre likhet med vår tids bilar, alltmedan de sprang och bar upp detta inte helt lätta skal. Vi nu och idag, vi gillar skalet, och vi gillar även hur det drivs fram, helt utan ansträngning från vår sida, den billiga fossila energin gör jobbet åt oss. Skillnaden här mot familjen Flinta är att vi faktiskt rullar fram, även om vi behöver bidra med energi - och det är väl just att rulla fram som på en räkmacka som gör våra bilar så attraktiva. Det uppfyller vi ju nästan här med, kan man säga.

För den som vill läsa mer om peak oil och vår framtid efter eran med billig energi kan jag rekomendera er att läsa:

http://efteroljan.blogspot.com/

onsdag 5 november 2008

Dagens soundtrack - eller dagens löpsedlar

Idag är vi alla Amerikaner


Lyssnar just på den 44:e presidenten av the United States of America Barack Obamas segertal. Och. Känslan som sprider sig är mycket mer än Expressens löpsedel 2 dagar efter 11 september 2001 något jag kan identifiera mig med än jag någonsin kunde då - Yes I Can





Yes We Can!

söndag 2 november 2008

Småstad eller storstadshybris?

Ibland blir man rätt beklämd över den uppenbara omedvetenheten om arkitektur och inte minst stadsbyggnad bland kommunalpolitiker och kommunalråd, här är det senaste exemplet:







Beklämdheten stärks av de uttalanden som de gör:


"Det känns spännande och viktigt att Nynäshamn nu får en finare infart. Det är också extra roligt att våra tyska vänner hittat ett koncept som är anpassat till den kuperade miljön"
Ilija Batljan, kommunalråd (s)

eller

"Istället för en parkeringsplats kommer besökare i Nynäshamn att mötas av en vacker byggnad"
Leif Stenquist, kommunalråd (fp).


Om man bygger ett 200 meter långt hus, med 260 lägenheter i som är mellan 8 och 18 våningar i och som har obrutna fönsterband, det vill säga våningsplanen ligger på samma nivå i hela byggnaden, så kan jag inte finna ut att man har anpassat det till "den kuperade miljön" som Batljan säger. En anpassning till denna kuperade miljö borde rimligen innebära en uppdelning i ett flertal huskroppar, som vardera för sig kan inpassas efter topografiska förhållanden, solinstrålning, havsutsikt, trafikbuller från infartsleden och liknande viktiga förutsättningar som råder på platsen.

Om man som Stenquist pekar på, ska få se denna byggnad istället för en parkeringsplats när man kommer på stadens infartsled, så är det rimligt att anta att även 260 lägenheter behöver försörjas med parkeringar. Om man följer Boverkets normer för bostadsbyggande om 0,75 parkeringsplatser per lägenhet så blir det således minst 195 parkeringsplatser, varför han antingen svävar i okunskap om att det finns sådana, alternativt far med osanning för att framställa detta bygge som både oproblematiskt och enbart positivt i den framåtsyftande småstaden tillika vad man från officiellt håll brukar framställa som skärgårdsidyllen Nynäshamn.

Ur pressmeddelandet kan man läsa:

"Det är den tyska arkitektbyrån GMP, med bland annat centralstationen i Berlin och taket på olympiastadion i Berlin på sin meritlista, som har ritat bostadshusen som ligger precis vid Nynäshamns infart."

Och jag undrar om man inte lite väl mycket låtit sig imponeras av att de ritat ett tak tidigare? Det faktum att de ritat ett tak till Berlins olympastadion eller samma storstads centralstation innebär inte automatiskt att de tar sig an ett sådant här stadsutvecklingsprojekt som den gamla Ericssonfabriken i Nynäshamn med småstadens bästa för ögonen. Skalan och formen på detta hus är föga orginell och liknar sanning att säga mest ett miljonprogramsområde från Täby, dock med mer glas i den synnerligen monotona fasaden än vad miljonprogrammets fasadelement tillät.

Att kommunalråden här uttrycker sin beundran inför denna globala och icke platsanknytna arkitektur är trist. Om det även innebär att de förkastar stadens fördjupade översiktsplan "Den Goda Småstaden" från 2004, vars innebörd och titel pekar mot småskalighet så är det ännu mera trist. Att de inte reagerar mot dessa byggplaner utan tvärtom applåderar dem får tyvärr ses som att de faktiskt även förkastar den småskalighet som i mångt och mycket kännetecknar Nynäshamn, och som yttrycktes så sent som 2004 som en målsättning att jobba efter.

Det värsta med det är dock att om byggplanerna på denna "orm" förverkligas
så är det staden som blir lidande och inte kommunalråden själva, som oavsett om de gillar fallossymboliken i detta hus, inte har rätt att påtvinga andra den vyn och de mycket stora förändring av stadsbilden som det innebär.

Att bygga varumärket "Nynäshamn" görs inte bäst genom att låta enskilda intressenters intressen spegla sig i mycket storskaliga projekt som annonsörer, eller landmärken, vid stadens entré, utan genom att i en ständig helhetssyn ha grepp om utvecklingen och själva styra den dit man vill. Sådana här glasade 18-våningshus sätter definitivt inte Nynäshamn "på kartan" om man kommer bilvägen, det finns gott om 18-våningshus 5 mil norrut i Stockholm, vilka säkerligen imponerar mer för den som är intresserad av höga hus. Varumärket Nynäshamn torde däremot ligga i att hårt hålla sig till vad som kännetecknar staden, och bygga vidare på detta, och det är mycket mer av relativ småskalighet än den absoluta storskalighet som kännetecknar det här förslaget.

Alternativet är en mirsch-marsch som inte är speciellt unik, och sådana städer finns det redan gott om. Det är svårt att bygga ett varumärke, om man nu tänkt sig det som varande den expansiva skärgårdskommunen om man samtidigt saknar en idé om vad det är man vill bli. Om man säger ja och amen så fort någon visar intresse för ens stad. Jag anar att det är just det som är problemet - bristen på målsättningar. Eller bristen på att veta vägen till dessa målsättningar. För här har man satt upp målet "att 2 100 bostäder byggs och att befolkningen ökar från drygt 25 000 invånare till 35 000 innan 2016". Men varför man satt upp det målet är inte klart. Expansion för expansionens egen skull? Eller expansion för Nynäshamns skull? Det är trots allt en 30-procentig ökning av antalet invånare som vi talar om, vilket lär kopplas till den befolkningstillväxt som förväntas för Stockholmsregionen i sin helhet under de närmaste decennierna. En sådan måste mötas med god planering, och här tycks detta innebära en genomklappning där vad som helst välkomnas, men utan en klar idé om vad det är man vill ska bli resultatet av denna för svenska förhållanden orealistiska tillväxtmani. I Kina kan det nog ha bäring på verklighetens utveckling, men jag finner det lite svårare att tro att en svensk kommun skulle vare sig kunna ha, kunna få, eller kunna prestera en 30-procentig befolkningsökning på 8 år. Det har sina likheter med Miljonprogrammets dagar, då varje kommun skulle expandera, men vars glädjekalkyler visade sig vara just ... glädjekalkyler.

Så, varför sätter man ens upp orealistiska visioner och målsättningar man inom sig måste veta är just falska? Jag kommer nog fortfarande år 2016 undra om detta.

fredag 31 oktober 2008

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

Jag tror inte jag är den förste att skriva att jag egentligen inte hade tänkt att kommentera det amerikanska valet. Sanning att säga, och för att vara korrekt, vilket det slarvas en del med i våra antaganden om att alla ska automatiskt bara förstå så vill jag annars förtydliga med att det är det nordamerikanska valet jag avser. Och i nordamerika finns det ju som bekant åtminstone två länder, USA och Kanada. Söder därom finns centralamerika eller mellanamerika eller latinamerika. Ännu mera söder därom finns dessutom sydamerika. Och ändå talar vi alltså bara om det amerikanska valet... Är inte det märkligt?

Det är alltså det nordamerikanska valet jag avser. Valet av det viktigaste ämbetet i USA... De Förenta Nationerna av Amerika; United States of America - med vilket jag undrar om hybris drabbade dem en bit bakåt i tiden som gav dessa förenta stater sitt namn; Menade de även Sydamerika och Centralamerika / Mellanamerika / Latinamerika då?

Om inte avsikten var denna, så blir ju konsekvensen om de menar "Amerika" lite sådär tills mans, att de får räkna in sådana presidenter som Brasiliens Luiz "Lula" da Silva under sitt namn. En socialist som president i "Amerika" - en som retar upp det Amerika med vilket det med storvulen självklarhet egentligen avses United States of (north) America, varifrån Canada förstås frånräknas...





Så skulle jag komma till saken. Om den 72-årige John McCain nu förlorar valet, finns det med hänvisning till Per Lagerkvists rubrik två saker han lär känna rejäl ångest för ur sitt liv:



  1. Han blev tillfångatagen i Vietnamn
  2. Han utsåg Sarah "sänket" Palin till sin vicepresidentkandidat


Ångest kan vara nått bra. Låt oss för världens skull hoppas att det blir John McCain som får njuta ångerns sötma och Barack Obama och hans team som får smaka det hårda regerandets salta frid och ro för livet med de åror Bushregimen lämnat efter sig med beslutet att avsätta Husseinadministrationen. Kanske rentav beställa nya åror för den delen, de åror som Bush en gång hade tappade han visst bort någonstans på vägen... Och jag avslutar som brukligt är, i sammanhanget:



Good chess America!

onsdag 29 oktober 2008

Dagspolitiskt käbbel och De Större Frågorna

För några veckor sedan hade vi vad media i Sverige döpte till den politiska ”superveckan” – allt efter Amerikansk förebild förstås. Presidentvalet i USA är viktigt, tvivels utan, men den mediala show det samtidigt utgör kan man hysa blandade känslor inför.

I vår egen förvalskampanj som gick ut på att positionera sig och de sina, så handlade det ganska ensidigt mest om kronor och ören i ersättningssystem samt jobbpolitiken. Och precist som att det är svårt att förstå exakt hur lägre ersättningsnivåer i våra trygghetssystem hjälper den ­enskilde att få jobb, lika svårt är det att förstå hur vi med enbart ett sådant fokus i den politiska debattens kärna, rikspolitiken, mellan regeringen och oppositionspartierna skulle kunna sitta tryggt i båten i vår snabbt föränderliga omvärld, alltmedan finanskrisen skakar om västvärldens tillvaro rejält. Kris ja… Hade vi inte nyss ett klimathot hängande över oss, och har vi inte haft det under det senaste året eller två dessförinnan?

Många har som tur är gjort den självklara kopplingen mellan finanskris å den ena sidan och klimathot å den andra sidan. Kanske inte på det sättet som det skulle falla sig givet att klimathotet förr eller senare ändå skulle resultera i en ekonomisk kris – vilket ju är ett rimligt antagande att följden blir om våra ekologiska ramvillkor ändras till nackdel för oss människor som art på jorden. Och man kan fråga sig om ordet ”klimathot” syftar på att klimatet hotar oss så som människor – eller om vi som människor hotar klimatet. Denna reflektion är ganska grundläggande för förståelsen av vad vi står inför när vi pratar om klimathotet. Klimatet tycks förändras bl.a. som en följd av människans påverkan genom användandet av klimatgaser såsom koldioxid vilket bildas då man förbränner fossila bränslen. Att klimatet förändras på grund av detta leder till slutsatsen att

1 Människan påverkar klimatet
2 Klimatet påverkar människan

När vi talar om det allt omfattande klimathotet talar vi alltså egentligen om att människan hotar människan. Utifrån detta blir det dagspolitiska käbblet ännu mera ömkligt. Vi har en regering som bevisat att;

Ja, ersättningsnivåer kan inskränkas, en del jobb har tillkommit, pengar kan sparas!

Vad händer? Ett utrymme om ca 100 miljarder skapas då statens budgetsaldo blir 103, 2 miljarder för år 2007. Vad görs då av detta? Ja, skattesänkningar är en del av svaret. Vad är några hundralappar eller tusenlappar för hushållen egentligen värda emot de satsningar regeringen borde lägga pengarna på i form av klimatinvesteringar? De här hundra miljarderna är förstås inget varje-års-resultat-för-givet-taget, långt därifrån. De prioriteringar regeringen har gjort om att sänka skatter får konsekvenser – då pengar saknas som hade kunnat användas fördelningspolitiskt – för arbetslösa bland annat. Likväl, har det bevisats, så är det möjligt att skrapa ihop ansenliga summor i statskassan.

Och här just vill jag höja blicken lite över det dagspolitiska käbblet. Vad för investeringar i klimathänseende borde göras istället för att sänka skatter mer försiktigt än vad det gamla bunkergänget i Moderaterna ville? ”de nya” Moderaterna vill ju åstadkomma stora skattesänkningar precist som de gamla, om än bara på lite längre sikt, eftersom man under Fredrik Reinfeldts inverkan insåg att folket inte ville detsamma, och definitivt inte under en mandatperiod då det mycket tydligt skulle märkas att det faktiskt fick konsekvenser.
Det är för övrigt skattesänkningar som Socialdemokraterna av lätt införstådda skäl inte heller helt vill ta bort – det skulle nämligen vara impopulärt att höja skatterna om man vill vinna val.
Båda dessa partier har alltid varit förtjusta i betongpolitik, med vilket skall förstås sådana rejäla saker som motorvägar.

Om vi antar att, vilket är ett räkneexempel, staten skulle kunna ha detta utrymme i budgeten flera år i sträck skulle det bli betydande summor:

1 år = 100 miljarder
3 år = 300 miljarder
5 år = 500 miljarder
10 år = 1000 miljarder

Endast under föregående år fick man alltså ihop en summa om 100 miljarder. Många sköna mil motorväg skulle kunna byggas för dessa summor, om man inte från dessa partiers sida valde att sänka skatterna eller behålla delar av skattesänkningar vill säga… Dessa 100 miljarder under ett år innebär att man under ett och halvt år skulle ha den summa pengar som en höghastighetsjärnväg mellan Stockholm-Göteborg-Malmö beräknas kosta. Det vill säga mellan 100 och 150 miljarder kronor.

Alla är överens om att dessa höghastighetsjärnvägar är önskvärda, såsom snabba transporter, eftersom inrikesflyget mellan våra största städer inte är klimatmässigt försvarbara, och vars efterfrågan inom sinom tid dessutom lär minska till en följd utav högre flygpriser, i sig en beroende av flygets klimatpåverkan, enskilt den största av våra transportslag per fraktad passagerare.

Så – vad hindrar att man istället för att i ett antal år käbbla om hur vi ska ha råd med denna jätteinvestering som för övrigt lär ta några år att utreda, projektera och bygga, lägger undan pengarna, så de finns på plats direkt när man kan sätta igång? Och dessutom har projektet betalt utan att genom en PPP-lösning låna projektet ur våra barn och barnbarns finanser för vilka vi dessutom bygger det hela, som kompensation för att vi vanemässigt flugit motsvarande sträckor under många decenniers tid, med den klimatpåverkan det inneburit.

Ytterligare en sak som vi kan göra i klimathänseende är att bygga spårbunden kollektivtrafik i våra städer. Vi vet alltså att bilen skapar problem genom sina utsläpp, och vi kan inte anta att alternativen i form av bland annat elbilar är tillgängliga i motsvarande takt och kan ersätta de fossildrivna bilarna som vi kommer att behöva fasa ut. Inte heller kan vi anta att de kommer att vara tillgängliga i motsvarande antal, eller till motsvarande priser som dagens bilar, för samma antal människor som idag har bil. Således har vi ett transportproblem som behöver lösas för att inte samhällets vardag ska rasa ihop (vi har ganska många problem ändå, kan man tillägga). Samtidigt kan vi säga att det kommer vardagen att göra ändå om vi inte gör de förändringarna … Någon som uppmärksammat peak oil? Om inte uppmanas du att läsa på om det. I korthet innebär det att oljan är på väg att ta slut, och långt innan den tar slut så passeras den punkt där man pumpat upp som mest olja under ett år, denna punkt kallas alltså peak oil – eller ”oljetoppen” på svenska. När den punkten är nådd så kommer priset på olja att öka enligt den enkla marknadsmekanismen som vi kallar tillgång och efterfrågan.

Och likaledes långt innan den tar slut, så kommer således priset för den att stiga i skyarna så vi inte längre har råd att driva våra bilar med fossila bränslen. Eller bussar. Eller långtradare.

Därför skulle dessa pengar lämpligen användas till spårbunden trafik i våra 20, 30, 40 eller 50 största städer (både sett till yta och folkmängd) innan vi hamnar i den situationen att våra transporter rasar samman. I förebyggande syfte att kunna förhindra en del av de klimatförändringar som varje ton transportrelaterade koldioxidutsläpp bidrar till. Spårbunden trafik införd nu är också det mest effektiva sättet att få bilister att övergå till kollektivtrafik. Varför? Jo, för att med spårbunden trafik kan man vara säker på att kunna planera sina vardagliga transporter för lång tid framöver. Med bussdriven kollektivtrafik råder alltid en osäkerhet om den och den busslinjen kommer att ligga kvar nästa år, eller om 5 år. Spårbunden trafik knyter på detta sätt upp långsiktiga strukturer kring sin ryggrad, strukturer av bostäder, handel och arbetsplatser, dagis, vårdinrättningar och att annat som hör staden till.

Varför kör folk bil i våra städer? Jag tror inte att de gör det för att det är roligt precist. Utan helt enkelt för att de anser det som nödvändigt, då anhalterna dagis, arbetsplats, bostad, livsmedelsbutik eller stormarknad, centrum och aktiviteter, socialt umgänge med mera ligger utspridda åt olika håll i det tidsgeografiska pusslet som staden är idag. Sprawl kallas det fenomenet, eller stadsutglesning på svenska, för den som tidigare inte reflekterat över denna fråga. Att det ser ut som det gör är inget konstigt, det är ett resultat av att vi haft tillgång till billig fossil olja, tillgång till bilar drivna av denna, samt att det har varit naturligt att se denna utglesning som utveckling i ett sekel av nästan ständig tillväxt. Utveckling har varit ett positivt laddat ord, dock med en del negativa följder kan vi idag konstatera.

Jag vill påstå att vi inte ska behöva köra bil i våra större städer. Varför? Jo, för att de är så tätbefolkade att effektiva kollektiva transportsystem är både möjliga att åstadkomma, ekonomiskt bärkraftiga, och inte minst snälla mot människorna som ska nyttja dem. Jag är själv hängiven bilist, och skulle gärna slippa flippra mej mellan stadens anhalter så fort ett ärende skall uträttas, ut på infartsleder, in på matargator, stora parkeringsytor vid externa köpcentra eller centrums letande efter parkeringsplats. Bilen skall helt enkelt inte behövas i en stad i det 20:e århundradet där – om någonstans – alternativen i form av spårbunden spårvagnstrafik i gatumiljö är fullt möjlig att genomföra.

Låt oss sätta igång – vad väntar vi på?

söndag 19 oktober 2008

D a g g m a s k e n (sd) i l e m m a

Var det någon som såg dokumentären ”En som alla – alla som en” på Svt för någon vecka sen? Om hur Landskrona och Sverigedemokraterna sedan förra valet, då 22,6 procent av de röstande lade sina röster på partiet ifråga, ingått en kluven stads symbios. Jag såg den, och tanken slog mig om vilken likhet de har med daggmaskens dilemma – det som säger att i klimatförändringarnas tid och med allt mer bebyggd och hårdgjord mark dess problem är vart den egentligen ska ta vägen? Med mera regn, drunknar den om den inte kryper uppåt, och med det varmare klimatets torka dör den även om den kryper uppåt, mot den snabbt uttorkande markytan.

På samma sätt förhåller det sig för Sverigedemokraterna - deras problem som parti, är att de bara klagar - för så länge de inte de facto vill…

1) Kasta ut alla invandrare (ja, dem som de definierar som osvenska...)

2) Göra nått värre med dem (tänker i banor av nazityskland...)

…så kommer problemen med invandringen bestå, de som de så högljutt och samtidigt så luddigt pratar om. För luddighet är något de är bra på. I en sekvens står de vid tillfället för deras riksårsmöte i Karlskrona för något år sedan och diskuterar svensk byggnadsstil… och kan just inte definiera något annat än att moskéers tinnar och torn är osvenska.

De pratar om att Sverige har blivit sämre - ett kallare klimat sade filmens Jan i en annan sekvens - men det bästa de kunde göra, är att starta företag och anställa enbart "invandrare" så att de kan integreras in i samhället, eller om man så hellre vill, med Sd:s perspektiv, assimileras. Deras problem nummer två är att alltmedan de problematiserar invandringen (för att beteckna deras klagan i snälla termer) så bidrar de nämligen i lika rask takt till att ytterliga kyla ner samhällsklimatet, och göra det rent otrevligt för inte bara invandrare, vilket hade varit förståeligt som taktik för att få "dom" att flytta härifrån, utan även för alla skötsamma svenskar de så mycket påstår sig värna...

Men så är själva styrkan i ett parti som (Sd) också missnöjet. Och svagheten är bristen på lösningar!

Missnöjet är något som kan mobiliseras - men att sedan behålla det engagemanget... Det blir svårt om de inte totalt ska ramponera Moder Svea i en mycket rå våldtäkt - som har sitt pris: Att det Sverige vi känt inte längre är något att försvara, det blir en livlös hög på golvet och samtidigt en farlig och fattig plats för det stackars landets invånare som kommer slå vilt omkring sig och träffa vem det månne är på käften. Hårt. Obarmhärtigt. I värsta fall dödligt.

Och när denne Jan, inte ens känner igen sig i bilden av att de skulle vara rasistiska eller ens främlingsfientliga - då har Sverige problem! De är som daggmasken, de har ingen vettig stans att ta vägen, för invandrarna är här, liksom våra städer ligger där de ligger oavsett vilken byggnadsstil de har. Och det går inte att förändra. Den svenskhet de vill försvara kommer de svårligen kunna mejsla ut och definiera. De lösningar de har i form av att kasta ut invandrarna är svårgenomförbara – för att nu inte säga orealistiska – för vem skall då ta hand om samma generation som de äldre missnöjda och politiskt desillusionerade herrarna i partiet tillhör när den behöver vård och äldreomsorg? Vem skall då, som de på riksmötet erkände var något positivt tillskott till den svenska kulturen, servera kebab? Om lösningen inte är att kasta ut dem som redan är här utan att stoppa invandringen, består problemet med att vi skulle behöva arbetskraftsinvandring – som kommer syssla med mer kvalificerade arbetsuppgifter än kebab och vård, omsorg och annan service för övrigt. Om lösningen är denna – så kommer likväl den miljon människor eller två av utomsvensk, utomnordisk, utomeuropeisk härkomst att behålla stora delar av sina traditioner från sitt lika stolta land. Inte nödvändigtvis de mer oacceptabla som hederskulturer, men likväl olika traditioner och seder, bruk och sedvänjor för högtidlighållandet av sitt ursprung. Det kommer enkelt sagt att ta flera generationer för de som redan bor i Sverige att assimileras och upptas i ”svenskheten”, som under tiden dessutom lär förändras – i vilken riktning är svårförutsägbart.

Ovan skrev jag att invandrarna kanske kommer att behålla traditioner från sitt lika stolta land, det är en sanning med modifikation. Många av dem har flytt, såsom flyktingar, om än inte alla. Och deras flykt sker från länder där diktatur, förföljelse, svält och många fler skäl gör att det kanske inte finns något stolt arv att förvalta – de vill skapa sig något nytt, och kan vi förutsätta, något delvis ”svenskt” om det är i det här landet de hamnar – varför Sverigedemokraterna skall förvägra dem den rätten, är svårt att förstå. Men det tycks lätt bli följden av att de människorna hamnar under etiketten ”invandrare” tack vare att de har ett annat utseendeursprung. Och invandringen är ju per definition ett problem. Således är det mycket svårt att separera problemet invandring från problemet invandrare. Och även invandrare blir ett problem. Det är därför svårt att skilja på sak och person eftersom de två hänger intimt samman - även om man från Sverigedemokraternas sida emellanåt försöker sig på just det konststycket.

Om Sverigedemokraterna vill ha ett bättre Sverige – så måste de tänka om, och presentera realistiska lösningar på de problemen med invandringen de ser och mobiliserar missnöjessympatier på. De måste även komma till insikt om att mångkultur oavsett det medför sina problem rymmer lika många möjligheter. De har ett dilemma – oavsett vad de gör kommer de svika sin strävan efter att bevara ”svenskheten” eller Sverige. Kryper de neråt och väljer väg i de mer mörka delarna av historien så förstör de Sverige. Kryper de uppåt och väljer ljusets väg av integration så kommer deras väljarbas av idag decimeras.

Den väg de slagit in på, och som går tillbaka till deras grundande, med arv och tankegods från BSS – Bevara Sverige Svenskt – är ingen framkomlig väg. Den kan endast försämra Sverige. Med dagens budskap och agenda bryr de sig inte om vare sig Sverige eller svenskarna. Skulle de göra det skulle de arbeta energiskt i främsta frontlinjen för att integrera invandrare och svenskar med varandra. Och att de kan mobilisera missnöje tyder på att inte de övriga partierna heller arbetar särskilt energiskt för integration – Sverige har problem!

fredag 17 oktober 2008

Högskolan får nya platser efter krisen - Lars Leijonborg gör bort sig. Och demokratin hotas?

I Måndagens BLT kunde vi se på handlingskraftens kollaps http://www.blt.se/nyheter/olofstrom/hogskolan-far-nya-platser-efter-krisen(906824).gm när Lars Leijonborg skulle visa sig handlingskraftig till följd av finanskrisens återverkningar på Volvo och de varsel som lagts även i Olofström. Till de varslade i Göteborg hade redan lovats stöd, och nu var man ju tvungen att visa detsamma även för de drabbade i Blekinge och Olofström.

Det är bara det problemet att man släppt nyheterna om denna "satsning" innan man vet om det bli någon satsning. Man har nämligen inte diskuterat med högskolan i fråga, BTH, först. Vilket väl vore det enda raka - och så infinner sig flera frågor:


1. Att man släpper denna nyhet, på en söndag, uppenbart för att det skall kunna stå i tidningen på måndag morgon, tyder på att vi gått lite väl långt i medialiseringens tidevarv - i synnerhet som man nu inte har diskuterat det med berörd högskola först. Garantier för annat än att det blir...

3. ...Ett pressmeddelande, och lite god publicitet finns således inte ... Och om man inte kan infria det hela, lär det bara slå tillbaka på...

4. Politikerna bakom det i synnerhet (om nu någon kommer ihåg det vill säga) och på Politiken i allmänhet - eftersom ingen kommer ihåg vem som lovade vad. Men däremot kanske folk kommer ihåg att det utovades si och så - och att ingenting hände, att det således sveks...

5. Vilket leder oss in på att ska man utlova sådana här saker, bör man göra det efter att de är förankrade med inte bara BTH, i Karlshamn och Karlskrona..

6. ...som ju dessutom borde dela pengarna och utbildningsplatserna med de närliggande högskolorna

-Växjö universitet
-Högskolan i Kristianstad
-Högskolan i Kalmar

Varför då, undrar du kanske? Jo eftersom de säkert också kan bidra med intressanta och lämpliga utbildningsinsatser. Och dessutom ligger inte bara i samma region som de berörda blivande arbetslösa som alltingtill syvende och sist berör - utan dessutom nästan närmare Olofström än Blekinge Tekniska Högskola, vars huvudcampus inom två år skall vara Karlskrona, och med en filial i Karlshamn.

7. ...om man nu ska göra riktade arbetsmarknadsinsatser, som detta utspel antyder att man verkar vilja vidta - så bör de göras ordentliga eftersom att...

8. Om de inte görs ordentliga - så kan man fråga sig vad som i slutänden kommer ut ur detta?

Och blir nu resultatet att det inte kommer ut något väsentligt ur detta, så kan vi konstatera att detta är ett klåfingrigt verk av desperata politiska pressekretarere och tjänstemän (som aldrig lär ställas till svar...) som borde ha ägnat sin söndag åt att vara lediga, och få lite input till politikens vardag, annan än de som resulterar i pinsamma politiska hugskott, som alla i längden är förlorare i! De borde ha jobbat med saken under måndagen och kanske några dagar till.

Det antyder dåligt handlag hos en regering som brukade såsom opposition anklaga dåvarande regering för bristande regeringsduglighet att släppa sådana här halvmessyrer innan de är förankrade. Jag vill påstå att det är direkt dåligt omdöme. Att Lars Leijonborg - som sedermera blev borttvingad efter Sveriges eget Watergate i valrörelsen 2006 då Folkpartiet begick dataintrång och kom över Socialdemokraternas valplanering - har ett ansvar för vad hans medarbetare hittar på. Och vad han själv hittar på är dock något som ingen lär reagera på. Vi är vana - dessvärre - att i mediabruset höra utspel på utspel efter utspel...

Det sänker folks förtroende för politiken, och politikerna, om de inte agerar i en fråga som denna då varslen duggar tätt. Men det sänker även folks förtroende för dem om de agerar så bristfälligt som denna gången Lars Leijonborg agerat. Politikerna har ett ansvar för inte bara vad de själva gör, utan även för hur det de gör kan slå mot politiken i stort. Således även mot andra politiker. De begår med sådana här oförankrade utspel våld mot det system de ingår i - och det är demokratin självt. Ett folk utan förtroende för de folkvalda förlorar tron på inte bara politiken i demokratin, utan så småningom även på demokratins politik.

Vad som återstår efter det, är endast politik och sådan kan som vi vet lika gärna bedrivas i en diktatur.

Därför är Lars Leijonborgs utspel farligt. Och jag önskar verkligen att de folkvalda inser och istället för att hela tiden försöka hänga med i den mediala hetsjakten att ständigt visa handlingskraft kunde, tillsammans med sina medarbetare, sätta sig ner och reflektera över vad de gör, och vad det kan innebära i längden.


Apropå tidningens rubriksättning: Jaså, är krisen redan över? Så skönt! Då kan vi luta oss tillbaka och ta det lugnt, slippa oroa oss över någonting.. ja, njuta helt enkelt!

Hej och välkommen

Här kommer jag att blogga om vad som för tillfället är på tapeten, under golvbrädorna, över horisonten eller eljest är funderbart i vår pluralistiskt enfaldiga samtid - när jag så finner det lämpligt

Ha förnöjelse!