Dagspolitiskt käbbel och De Större Frågorna

För några veckor sedan hade vi vad media i Sverige döpte till den politiska ”superveckan” – allt efter Amerikansk förebild förstås. Presidentvalet i USA är viktigt, tvivels utan, men den mediala show det samtidigt utgör kan man hysa blandade känslor inför.

I vår egen förvalskampanj som gick ut på att positionera sig och de sina, så handlade det ganska ensidigt mest om kronor och ören i ersättningssystem samt jobbpolitiken. Och precist som att det är svårt att förstå exakt hur lägre ersättningsnivåer i våra trygghetssystem hjälper den ­enskilde att få jobb, lika svårt är det att förstå hur vi med enbart ett sådant fokus i den politiska debattens kärna, rikspolitiken, mellan regeringen och oppositionspartierna skulle kunna sitta tryggt i båten i vår snabbt föränderliga omvärld, alltmedan finanskrisen skakar om västvärldens tillvaro rejält. Kris ja… Hade vi inte nyss ett klimathot hängande över oss, och har vi inte haft det under det senaste året eller två dessförinnan?

Många har som tur är gjort den självklara kopplingen mellan finanskris å den ena sidan och klimathot å den andra sidan. Kanske inte på det sättet som det skulle falla sig givet att klimathotet förr eller senare ändå skulle resultera i en ekonomisk kris – vilket ju är ett rimligt antagande att följden blir om våra ekologiska ramvillkor ändras till nackdel för oss människor som art på jorden. Och man kan fråga sig om ordet ”klimathot” syftar på att klimatet hotar oss så som människor – eller om vi som människor hotar klimatet. Denna reflektion är ganska grundläggande för förståelsen av vad vi står inför när vi pratar om klimathotet. Klimatet tycks förändras bl.a. som en följd av människans påverkan genom användandet av klimatgaser såsom koldioxid vilket bildas då man förbränner fossila bränslen. Att klimatet förändras på grund av detta leder till slutsatsen att

1 Människan påverkar klimatet
2 Klimatet påverkar människan

När vi talar om det allt omfattande klimathotet talar vi alltså egentligen om att människan hotar människan. Utifrån detta blir det dagspolitiska käbblet ännu mera ömkligt. Vi har en regering som bevisat att;

Ja, ersättningsnivåer kan inskränkas, en del jobb har tillkommit, pengar kan sparas!

Vad händer? Ett utrymme om ca 100 miljarder skapas då statens budgetsaldo blir 103, 2 miljarder för år 2007. Vad görs då av detta? Ja, skattesänkningar är en del av svaret. Vad är några hundralappar eller tusenlappar för hushållen egentligen värda emot de satsningar regeringen borde lägga pengarna på i form av klimatinvesteringar? De här hundra miljarderna är förstås inget varje-års-resultat-för-givet-taget, långt därifrån. De prioriteringar regeringen har gjort om att sänka skatter får konsekvenser – då pengar saknas som hade kunnat användas fördelningspolitiskt – för arbetslösa bland annat. Likväl, har det bevisats, så är det möjligt att skrapa ihop ansenliga summor i statskassan.

Och här just vill jag höja blicken lite över det dagspolitiska käbblet. Vad för investeringar i klimathänseende borde göras istället för att sänka skatter mer försiktigt än vad det gamla bunkergänget i Moderaterna ville? ”de nya” Moderaterna vill ju åstadkomma stora skattesänkningar precist som de gamla, om än bara på lite längre sikt, eftersom man under Fredrik Reinfeldts inverkan insåg att folket inte ville detsamma, och definitivt inte under en mandatperiod då det mycket tydligt skulle märkas att det faktiskt fick konsekvenser.
Det är för övrigt skattesänkningar som Socialdemokraterna av lätt införstådda skäl inte heller helt vill ta bort – det skulle nämligen vara impopulärt att höja skatterna om man vill vinna val.
Båda dessa partier har alltid varit förtjusta i betongpolitik, med vilket skall förstås sådana rejäla saker som motorvägar.

Om vi antar att, vilket är ett räkneexempel, staten skulle kunna ha detta utrymme i budgeten flera år i sträck skulle det bli betydande summor:

1 år = 100 miljarder
3 år = 300 miljarder
5 år = 500 miljarder
10 år = 1000 miljarder

Endast under föregående år fick man alltså ihop en summa om 100 miljarder. Många sköna mil motorväg skulle kunna byggas för dessa summor, om man inte från dessa partiers sida valde att sänka skatterna eller behålla delar av skattesänkningar vill säga… Dessa 100 miljarder under ett år innebär att man under ett och halvt år skulle ha den summa pengar som en höghastighetsjärnväg mellan Stockholm-Göteborg-Malmö beräknas kosta. Det vill säga mellan 100 och 150 miljarder kronor.

Alla är överens om att dessa höghastighetsjärnvägar är önskvärda, såsom snabba transporter, eftersom inrikesflyget mellan våra största städer inte är klimatmässigt försvarbara, och vars efterfrågan inom sinom tid dessutom lär minska till en följd utav högre flygpriser, i sig en beroende av flygets klimatpåverkan, enskilt den största av våra transportslag per fraktad passagerare.

Så – vad hindrar att man istället för att i ett antal år käbbla om hur vi ska ha råd med denna jätteinvestering som för övrigt lär ta några år att utreda, projektera och bygga, lägger undan pengarna, så de finns på plats direkt när man kan sätta igång? Och dessutom har projektet betalt utan att genom en PPP-lösning låna projektet ur våra barn och barnbarns finanser för vilka vi dessutom bygger det hela, som kompensation för att vi vanemässigt flugit motsvarande sträckor under många decenniers tid, med den klimatpåverkan det inneburit.

Ytterligare en sak som vi kan göra i klimathänseende är att bygga spårbunden kollektivtrafik i våra städer. Vi vet alltså att bilen skapar problem genom sina utsläpp, och vi kan inte anta att alternativen i form av bland annat elbilar är tillgängliga i motsvarande takt och kan ersätta de fossildrivna bilarna som vi kommer att behöva fasa ut. Inte heller kan vi anta att de kommer att vara tillgängliga i motsvarande antal, eller till motsvarande priser som dagens bilar, för samma antal människor som idag har bil. Således har vi ett transportproblem som behöver lösas för att inte samhällets vardag ska rasa ihop (vi har ganska många problem ändå, kan man tillägga). Samtidigt kan vi säga att det kommer vardagen att göra ändå om vi inte gör de förändringarna … Någon som uppmärksammat peak oil? Om inte uppmanas du att läsa på om det. I korthet innebär det att oljan är på väg att ta slut, och långt innan den tar slut så passeras den punkt där man pumpat upp som mest olja under ett år, denna punkt kallas alltså peak oil – eller ”oljetoppen” på svenska. När den punkten är nådd så kommer priset på olja att öka enligt den enkla marknadsmekanismen som vi kallar tillgång och efterfrågan.

Och likaledes långt innan den tar slut, så kommer således priset för den att stiga i skyarna så vi inte längre har råd att driva våra bilar med fossila bränslen. Eller bussar. Eller långtradare.

Därför skulle dessa pengar lämpligen användas till spårbunden trafik i våra 20, 30, 40 eller 50 största städer (både sett till yta och folkmängd) innan vi hamnar i den situationen att våra transporter rasar samman. I förebyggande syfte att kunna förhindra en del av de klimatförändringar som varje ton transportrelaterade koldioxidutsläpp bidrar till. Spårbunden trafik införd nu är också det mest effektiva sättet att få bilister att övergå till kollektivtrafik. Varför? Jo, för att med spårbunden trafik kan man vara säker på att kunna planera sina vardagliga transporter för lång tid framöver. Med bussdriven kollektivtrafik råder alltid en osäkerhet om den och den busslinjen kommer att ligga kvar nästa år, eller om 5 år. Spårbunden trafik knyter på detta sätt upp långsiktiga strukturer kring sin ryggrad, strukturer av bostäder, handel och arbetsplatser, dagis, vårdinrättningar och att annat som hör staden till.

Varför kör folk bil i våra städer? Jag tror inte att de gör det för att det är roligt precist. Utan helt enkelt för att de anser det som nödvändigt, då anhalterna dagis, arbetsplats, bostad, livsmedelsbutik eller stormarknad, centrum och aktiviteter, socialt umgänge med mera ligger utspridda åt olika håll i det tidsgeografiska pusslet som staden är idag. Sprawl kallas det fenomenet, eller stadsutglesning på svenska, för den som tidigare inte reflekterat över denna fråga. Att det ser ut som det gör är inget konstigt, det är ett resultat av att vi haft tillgång till billig fossil olja, tillgång till bilar drivna av denna, samt att det har varit naturligt att se denna utglesning som utveckling i ett sekel av nästan ständig tillväxt. Utveckling har varit ett positivt laddat ord, dock med en del negativa följder kan vi idag konstatera.

Jag vill påstå att vi inte ska behöva köra bil i våra större städer. Varför? Jo, för att de är så tätbefolkade att effektiva kollektiva transportsystem är både möjliga att åstadkomma, ekonomiskt bärkraftiga, och inte minst snälla mot människorna som ska nyttja dem. Jag är själv hängiven bilist, och skulle gärna slippa flippra mej mellan stadens anhalter så fort ett ärende skall uträttas, ut på infartsleder, in på matargator, stora parkeringsytor vid externa köpcentra eller centrums letande efter parkeringsplats. Bilen skall helt enkelt inte behövas i en stad i det 20:e århundradet där – om någonstans – alternativen i form av spårbunden spårvagnstrafik i gatumiljö är fullt möjlig att genomföra.

Låt oss sätta igång – vad väntar vi på?