Problemet med så kallade okynnesöverklaganden

På Yimby kommer ofta frågan om de så kallade okynnesöverklagandena upp. Här hävdas saker som Matthias H:


Exemplet på Friggagatan är väl vad som händer i värsta fall, jag tror t o m en så låg avgift som 1000 kr skulle avskräcka, en gång kan man få överklaga tycker jag men i nästa instans ska banne mig en avgift tas ut. Plus ett krav på en vettig motivering till överklagandet typ "det nya huset byggs en meter utanför mitt köksfönster" kan ju faktiskt vara en ok motivering men inte att "det nya huset som byggs på andra sidan gatan 20 meter bort tar bort min eftermiddagssol mellan klockan 15-17 under maj och juni".


Jag tror att det ligger en paradox häri. För samma mekanismer som stadsförtätningen bygger på – den privata äganderätten – är att den, och främst den, skapar de värden som gör det värt att bygga nytt och förtäta. Dessa värden uppkommer för de som bygger och sedan cashar in vinstmarginalen vid försäljning av lägenheterna och därmed blir av med problemet att förvalta desamma. Problemet eller ansvaret att förvalta dessa åligger då bostadsrättsföreningen eller föreningarna i ett nybyggt hus eller område.

Häri ligger lockelsen för byggbolag etc att förtäta, att det genererar pengar och vinstmöjligheter.

Häri ligger också paradoxen, eftersom någon måste bidra till denna snabbt realiserbara vinst, nämligen de som köper de nyproducerade lägenheterna. Och för dem innebär lägenheterna inte någon vinst nu, utan en kostnad, eller en investering med potential till framtida vinst (i form av värdestegring). För dem är det alltså så att de har köpt ett paket, de har gjort en investering, med en utsikt exempelvis, som kan gå om intet om eller när nästa förtätning föreligger.

Å ena sidan vill vi alltså gärna, utifrån olika utgångspunkter, att staden skall förtätas. Å andra sidan utgör denna förtätning ett hot mot de drivkrafter som möjliggör förtätningen – nämligen den privata äganderätten. Värdestegringarnas möjligheter och den ensidiga fokuseringen på den egna bostaden kanske mer som ett sätt att tjäna pengar än som en grundläggande basal funktion och trygghet i ”att bo” sätter krokben för överklagandefri förtätning:

För. Klippet. Det drömmer väl. Alla. Om att göra?

Att då peka ut dessa människor, som vi ju tidigare har varit själaglada över att de vill investera i denna stadsmiljö, som ogina, eller ännu hellre vilja köra över deras möjlighet att överklaga blir – kort sagt – en paradox!

Ty! Utom dem vore just ingen stadsmiljö alls möjlig. Vad jag tror är problemet är just den alls icke isolerade samhällsutvecklingen där några få tilldelas eller tillskansar sig mycket mer av samhällets ekonomiska resurser, folkflertalet befinner sig någonstans mittemellan och en inte alltför liten del av befolkningen får väldigt små delar av kakan. Då vaktar man noga på sin bit. Och är denna bit dessutom något som man äger själv, med tydligt mätbara effekter räknat i pengar då kvällssolen försvinner, ja då är det klart att man reagerar.

Det vore också något av ett svek att omöjliggöra eller försvåra överklaganden på denna grund, som i exemplet ovan från Yimbydiskussionen, då man ju vill att människor ska bo tätt. Att man sedan förvånas över eller till och med hånar dem som väljer att faktiskt bo tätt och investerat stora pengar i sin lägenhet med de kvaliteér och värden som lägenheten rymmer vilka hotas av en föreslagen förtätning som lägenhetsinnehavarna vänder sig emot blir något kontraproduktivt eller snarare magstarkt.

En lösning på dessa problem är att alltid ligga steget före att något faktiskt förtätningsprojekt finns eller existerar. Att föra dialog med medborgare och boende i stadsdelar, skissa på förtätningar och sända ut provballonger utan att, och detta vill jag särskilt betona, göra det på det oärliga sättet att överdriva storleken på exploateringarna för att därigenom via en prutning kunna få igenom ett projekt i framtiden genom att projektets grannar och omgivning trott sig komma fram till en bra kompromiss de ändå kan acceptera. Sådan manipulation gagnar sällan demokratin i längden och har inget med öppna processer att skaffa även om den kan te sig lockande att ta till, den är syskon till det Orwellska Nyspråk som bland annat vår Miljöminister Andreas "Krig är Fred" Carlgren gjort sig skyldig till på senare tid.

Jag ser också en lösning i att man på något sätt kunde skriva kontrakt med köpare av lägenheter i nya projekt där förutsättningar ingår för möjlig framtida förtätning. I dessa skall det pekas ut och skissas på lösningar till framtida förtätning - det skall alltid vara en möjlighet som kommuner vill ha handlingsfrihet för, och ingen skall gå okunnig om att sådan kan bli aktuell, dessa kontrakt inger självfallet också upplysningsplikt gentemot köpare vid framtida försäljning av lägenhet.

Detta är några exempel på konkreta åtgärder utöver att ett långsiktigt opinionsarbete behövs för att öka förståelsen för förtätning som stadsbyggnadsstrategi, där man som redan boende förstår varför man riskerar att drabbas av förtätning i ens närhet, och kanske accepterar det utan att ”okynnesöverklaga”. Utöver att drabbas så kan sådan förtätning i rätt utförande (vilket handlar om inflytande över och inte minst insikt mycket tidigt i en färtätningsprocess) ju dessutom innebära gynnande av de redan boende … Och precist som Johannes Åsberg skriver så kan ju överklaganden vara bra, om man själv stödjer dem, och dåliga om man inte stödjer dem. En viss ödmjukhet inför detta är alltid bra att bära med sig. Lösningen ligger därmed inte i att begränsa möjligheterna att överklaga detaljplaner, utan att arbeta med skälen till att de överklagas, och därigenom undvika överklaganden. Alla kan vi nämligen hamna på endera sidan i vad som är "rätt" eller "fel" skäl från det ena fallet till det andra. Och en sak torde de flesta kunna hamna i samförstånd om, att ordet frustration kommer någon sida säkert att känna.


Slutligen ett litet citat att reflektera ikring:

”Folk har svårt för komplexa rum, men de åker
gärna bort, ut i naturen och klättrar i berg…”

Zaha Hadid