fredag 22 maj 2009

SCAFT – När huvudena inte satt på rätt skaft!

Dagens problem består ofta av Gårdagens lösningar – och en av dessa var SCAFT, en idé och ett program för hur olika trafikslag skulle separeras ifrån varandra snarare än integreras med varandra.

Om de stora problem som SCAFT-epoken ställt till med tänkte jag ägna detta inlägg åt. Problemen kan kännas nästan oöverkomliga att lösa idag, och dess planeringsideologiska idé med trafikseparering, med sina säckgator, är så cementerade att det ter sig omöjligt att få med sig de boende i villamattorna eller miljonprogramsområdena att öppna upp och integrera de så dödligt lugna gatorna med sin omvärld. Fastän detta enbart vore av godo, så att de med dyra pengar investerade gatorna används av fler än enbart några få.

Detta att länka samman dess gatunät och skapa ökad integration, se Space Syntax, är en förutsättning och en del i att även kunna bygga till och bygga ut, upprusta, renovera och förbättra de många skamfilade miljonprogramsområdena vi dras med i landet – inte minst genom förtätning, vars motiv ligger bland annat i att förbättra deras status, och för den delen finansiera de satsningar man vill kunna göra på det befintliga områdets bebyggelse, utemiljöer och hela struktur.

Det tråkiga med SCAFT är att vi tycks vara så oerhört fast i detta trafikplaneringens paradigm att man så ofta tvingas se ser hur även dagens nya områden tycks planeras enligt SCAFT:s principer och totalt feltänkta idéer!

Hur smart är det exempelvis att man för att ta sig mellan punkt A och B skall behöva passera punkt C, där A och B ligger en kilometer ifrån varandra, och detta resulterar i en tre kilometer lång omväg över punkt C, bara för att man fått för sig att det skulle vara ett tryggare system utan korsningar med klassificering av vägnätet som delar in det i Trafikleder, Matargator och Lokalgator?

Det är ju inte så att människor avstår från bilen precist, och varför inte? Jo, för att det mentala avståndet ökar när även det fysiska avståndet ökar i den väg man tvingas till att ta runtom och förbi punkt C, istället för direkt mellan punkt A och B. Räknar man dessutom på hur mycket utsläpp som genereras av detta per år i vilken normal svensk stad som helst som har områden etablerade under SCAFT:s herravälde, så lär man bli mörkrädd. Då kanske någon invänder och säger att det ju vore totalt vansinnigt och onödigt att ta bilen direkt mellan punkt A och B – kan så tyckas! Och ja, jag är beredd att hålla med, det vore synnerligen onödigt i många fall. Men min poäng är också att här, och först här, skulle man faktiskt kunna se och känna av det själv som slentrianbilist då det mentala avståndet skulle bli så väsentligt mycket mindre!

Först här skulle man få genomslag på människors beteenden, då de inser att ”Oj! Det är visst bara en kilometer från hemmet (A) till stormarknaden (B)!” och de därför också får motivet att promenera eller cykla för att det ju ändå är en så löjligt kort sträcka och att ”det kan ju vara trevligt med en promenad”, som alternativ till att ta bilen.

Här kan vi också fundera över rutnätets överlägsenhet. Det ger genom sina många korsningar, noder, eller mötespunkter även många potentiella vägval för kortaste vägen mellan punkt A och B under vilka man även har chansen att vika av mot eller passera C, D, E och F – och beroende av vad dessa betecknar har det i ett huj även väsentligt ökat integrationen mellan olika möjliga målpunkter

Nackdelen och feltänket med SCAFT gentemot exempelvis en rutnätsplan eller en tillknäckt rutnätsplan gränsande till en kombination av rutnät och organisk gatu- och kvartersstruktur är dessutom följande:

Man har antagit att trafiken skall vara lugn i detta strikt utformade system, med vilket avses att på lokalgatorna och i viss mån även matargatorna kör bilarna i kanske 30 respektive 50 kilometer i timmen, här är då dessutom gång- och cykeltrafikanter i mångt och mycket avskärmade från bilarnas stråk. Man antar även att det skall bli en begränsad mängd trafik på dessa gator, och det stämmer säkert i viss mån. Men man glömmer att det å andra sidan i början av en lokalgata såsom säckgata istället blir en koncentration av trafikmängden. Alla bilar tvingas köra här, varför boendekvaliteten jämfört med om de boende längs gatan kunde välja och istället körde fifty-fifty åt varsitt håll, får antas bli sämre.

Värre blir det då vi tar ut på matargatorna. På dessa räknar man med så mycket trafik att man inte vill placera bostäder i närheten av dem. Ofta står där en liten ynklig trädskärm, eller så ser man en ödslig och stor oanvänd gräsyta, om inte garagelängor placerade som en insyns- och bullerdämpande historia utgör bostadsområdets baksida emot matargatan.

Att detta ökar stadens inbördes avstånd är ställt utom allt tvivel. För mig är därför inte problemet med ”Miljonprogrammen” det som fastighetsbolag, ungdomsgårdar och skolor, socialtjänsten, allmännyttan och många andra brottas med – hur de socialt eller byggteknisk ska rustas upp – utan hur skall de kunna förtätas? Hur skall de kunna integreras med varandra inbördes om de exempelvis består av en del villamatta och en del lamellhus? Hur skall de knytas samman och byggas tighta med sin omgivande väv av stadsbebyggelse från olika tidsperioder, när ofta storskaliga trafiksystem ligger som barriärer emellan väven och områdena, vars trafikstruktur är samma tidsepoks sorgebarn och omöjliggörare av enkla lösningar? Är någon beredd att riva upp, anpassa och bygga om dessa trafikleder i vilket trots allt ligger vissa pengar investerade? Behövs dessa trafikleder? Ja, de kan tyckas behövas, men det är också beroende på att dessa områden ligger separerade från varandra och genererar bara därför en stor mängd trafik.

Någon som är med på att bilda kampanj för att riva upp dem, investeringarna borde trots allt vara avskrivna vid det här laget, varför det ekonomiska argumentet emot ett sådant grepp inte håller så väl i just den bemärkelsen?

Ännu svårare är det kanske att ta helhetsgreppet att inpassa nya gatunät i form av rutnät, organiska gatuformer och vad som kan passas in mellan befintlig bebyggelse i akt och mening att integrera och förtäta såväl miljonprogrammets flerbostadshusområden som dess villamattor. Och detta med integration är ju inte bara en utmaning som angår miljonprogrammets sociala aspekter, eller ens enbart miljonprogrammet i sig. Det angår det fysiska samhället i stort. Är det kanske därför pratet mest blir till en fluglort?


Uppdatering: Inlägget har senare blivit återpublicerat på Yimby Gbg med
bildsatta exempel från Tynnered på hur SCAFT kan se ut i praktiken,

8 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Skall man riva upp någonting så vore det ju läge nu i lågkonjunkturen - men det är nog inte "ansvars"fanatikerna i regeringen med på! Dessutom gillar nog många där bilar och trafikleder.

Såg att du länkat till Björnholm förresten, och Björnholm tackar och länkar tillbaka.

Anders sa...

Det vore kanske läge för det. Men det där med att ta ansvar ja... Troligen så skulle Allians Mot Sverige nu i regeringsställning kunna gå iland med att satsa oss ur krisen jämte att göra just det de betraktar som så oansvarfullt, dvs att Staten/Landet/Nationen lånar upp pengar för att genomföra de Nödvändiga satsningarna alla vet skulle behöva till för att Möta framtiden. Och vad bäst vore, eftersom de dragit på sig ett sådant stort missnöje med sin - för att återanvända Carl Bildts välkända devis - Den Enda Vägens Politik, så kommer Fredrik Reinfeldt troligen förlora sitt lyssnande ledarskaps makt i nästa års val.

Då har de slagit flera flugor i en smäll:

1. De har påbörjat genomförandet av det systemskifte som stod främst på agendan för mandatperioden, och lyckats rätt väl.

2. De skulle dessutom med en sådan keynesiansk ekonomisk politik hålla ryggen fri, och kunna säga att, om inte vi hade gjort de satsningarna i nådens år 2008/2009/2010 så hade Sverige rasat brant utför... och det bästa av allt, om den nu ändå skulle gå åt helvette med den strategin att satsa på åtgärder, infrastruktur etc som lämnar ett bestående värde kvar efter satsningarna är gjorda, trots den risk med skuldsättning som följer på lånen, så skulle de...

3. Slippa ta ansvaret, och glatt kunna lämna över det åt oppositionen att hantera efter valet 2010!


Så vad väntar Anders Borg på?

Björn Nilsson sa...

Först nu tog jag mig samman och kollade vad SCAFT egentligen betyder. Det är väl vällovligt att inte cyklister eller fotgängare skall behöva bli nedmejade för att de trängs ut i biltrafiken, men då är det väl rimligare att bilisterna faktiskt får mindre utrymme att breda ut sig. Så det låter bra att plocka bort en del av dessa deprimerande trafikleder som ligger som strypband runt vissa förstäder. Problemet i exempelvis Stockholm är väl att om man bygger ihop en del av dessa isolerade förorter kan man samtidigt klippa av gröna kilar som ju är viktiga för stadens trevnad i stort.

Anders sa...

Separerade system tar plats, det är min första kritik. Plats som vi inte har råd med om vi vill se en tätare, intressantare stad!

Separerade system belägna inom olika zoner med sinsemellan liggande buffertytor verkar emot integration, det är min andra kritik emot systemet.

Separerade system gör att olika trafikslag inte interagerar med varandra, vilket är motsatsen till integration, som är precis det alla säger behövs i den allmänna samhällsdebatten, ja, utom [tokdemokraterna] då (läs:Sd).

Dvs. det skulle gå utmärkt att förlägga dessa bredvid varandra, vilket dessutom ökar tryggheten för fotgängare som kan bli övervakade av bilisternas ögon, i en helt annan utsträckning än om GC-vägnätet ligger separerat genom ödsliga skogsdungar den mörka delen av dygnet. Där man inte har vakande ögon i form av boende, bör man ha det i form av bilister och kollektivtrafik.

Sant att man riskerar att göra det, framförallt får inte gröna naturkilar klippas av, vilka i sin orördhet är mera värda och mindre återställbara än anlagd parkmark. Här har man svåra avvägningar att göra, kan man lugnt säga! Det får heller inte glömmas bort att dessa gröna kilar skall fungera som ekologiska spridningskorridorer för djur, växt, och insekter - och att de gröna kilarna lämnades av en väl så uttänkt tanke under generalplanernas tidsepok. Den tanken måste slås vakt om!

Samtidigt har ju exempelvis YIMBY på senare tid uppmärksammat behovet av att bygga ut tunnelbanenätet även på tvärsen för att knyta samman fingerplanernas förorter, vilket jag måste säga verkar som en vettig tanke. Det gäller bara att kunna hålla den tanken i huvudet samtidigt som man fastslår att fingerplanen skall bestå, men att den skall knytas samman bara med kollektiv spårtrafik, inte med bebyggelse, vilken dock gärna skall förtäta stadsdelarna längs med fingrarna!

Björn Nilsson sa...

Det verkar som om vi är rätt eniga om principerna. Yimbyfolk har skrivit en del bra grejor om kollektivtrafik på sista tiden. Jag får skicka lite uppskattning till dem så att de inte tror att jag bara är arg på dem för att de vill bygga hus som verkar formgivna av arkitekter som tydligen är drogade under yrkesutövning.

Förresten, här är en sådan där mördarfråga: Om du bara vill rekommendera EN bok om "fysisk planering", böckernas bok för fysiska planerare så att säga, vad skulle det vara för en?

Anders sa...

En bok, säger du?

Den har jag nog ännu inte läst... Men en bra kandidat är som sagt "The death and life of great american cities" av Jane Jacobs, klassikern!

Björn Nilsson sa...

Det var ju en rätt taskig fråga från mig, ungefär som "om jag bara skall läsa en bok om konst, vilken ...?". OK, det får bli Jacobs någon gång då!

Oskar-kun sa...

Jag är själv uppväxt i gottsunda, en stadsdel till gottsunda som har väldigt tydlig SCAFT-struktur (karta: http://tinyurl.com/ybfudbr). Jag förstår inte riktigt hur det kan vara ett sånt problem, och det är faktiskt en av de saker jag verkligen gillar med gottsunda.

Det gör nämligen att det centrala området är totalt bilfritt och eftersom jag tar mig fram så gott enbart med cykel (då det är gratis, och inte kräver körkort) är det inget problem. Det är till och med skönt, och i alla lägen om jag kan välja att cykla på en väg långt bort från bullrande och avgasspyende bilar så gör jag alltid det.

Att det skulle generera en massa biltrafik ställer jag mig frågande till, eftersom biltrafiken runt om hela området är mycket lugn. Så gott som alla cyklar eller tar bussen. För mig känns gångavståndet som det normala, och bilavståndet som extra långt mentalt, varför det skulle kännas jobbigare att ta bil/buss än att bara gå i 10 minuter...

Skulle någon försöka införa rutstruktur skulle jag nog motreagera starkt. De många, separerade gångvägarna är verkligen något av det jag älskar mest med hela området. Visst blir det lite otryggt när man ska gå på kvällar, men vissa smällar får man väl ta? Måste ju gå att sköta bra integrering oavsett trafiksystem? Har väl inte funkat jättebra i Gottsunda, men har svårt att tro att det beror på det...